Dockteaterterapi är i sin vidaste bemärkelse allt användande av dockteater i terapi. Det kallas ibland för terapeutisk dockteater, ibland för terapeutiskt dockspel, men någon vedertagen term finns ännu inte mig veterligen. Jag har framförallt valt att använda termen dockteaterterapi, men använder stundtals begreppen synonymt. Det finns en rad olika inriktningar inom området. En del lägger stor vikt vid observerandet av den spontant uppkomna leken och utgår ifrån ett givet urval dockor. Dockspelet kan då användas diagnostiskt för att bl a kartlägga utvecklings- och försvarsnivå. Andra inriktningar är klient-centrerade och ser på terapeutens roll som assisterande. Klienten leder, terapeuten följer.
Personligen sällar jag mig främst till den inriktning som på en del håll kommit att kallas psychopuppetry. Denna konstterapeutiska inriktning är oftast av integrativt slag, men kan också praktiseras enbart utifrån exempelvis psykodynamisk, jungiansk, kognitiv, narrativ eller gestaltterapeutisk teori. Den har därtill inslag av såväl lekterapi, som dramaterapi, psykodrama och så givetvis dockteater. Teraputens roll kan omfatta observatörens likaväl som den betydligt mer aktiva sufflörens eller alter-egots. Docktillverkning är basen i arbetet där dockan ses som en förlängning av självet, alternativt som delar av självet, andra eller miljön.
"Puppets are sometimes made as conscious self-representations or representations of others, but more often, puppets emerge that embody unconscious dynamics or parts of self that are not as easily or openly expressed. For instance a shy person can create an extroverted character. A contained person can create an angry character."
(Matthew Bernier, Bernier, M & O´Hare, J. 2005, s.125)
Dockan används sedan i spontan eller strukturerad aktivitet för att uppnå terapeutiska syften. Symbolspråket ses som ytterst viktigt eftersom dockorna fungerar som animerade symboler. Symbolerna i sin tur är mångfassetterade meningsbärare såväl personligt som universellt.
"Symbols help us to make sense of the world, connecting our inner and outer realities. Anything in the outside world can become symbolic. Symbols carry meaning and have feelings attached to them. Some symbols have very universal meaning such as mother, birth, loss and death. Other symbols have very personal meaning. Personal experiences or parts of those experiences may be stored mentally as symbols and may be triggered or retrieved by external symbols. When symbols are animated, as in puppetry, they take on even more of a life of their own with multi-leveled meanings, which can be integral parts of the therapeutic process."
(Matthew Bernier, Bernier, M & O´Hare,J. 2005, s.126)
Användningsområdena är många, dockteaterterapi kan användas individuellt, i par, familjer, grupper och likaväl med barn som med vuxna. Den kan användas i utvecklandet av sociala färdigheter och i kommunikations- samt beteendeträning - då företrädelsevis i grupp. I psykoterapi är den också användbar, särskilt vid traumabearbetning eller kriser av olika slag såsom skilsmässor eller övergrepp. Vidgar man blicken något kan dockteatern också användas inom sjukhusvärlden vid stress- och smärtreduktion, vid motorikträning, talträning, i skolundervisning, lekterapi m.m. Det finns med andra ord inte några större begränsningar andra än fantasin. Enda varningens tecken är vid sjukdomstillstånd där personen har svårt att skilja just fantasi från verklighet, som är fallet vid exempelvis psykoser.
10 skäl att använda dockteater i terapeutiskt syfte:
1) Lustfyllt och lekfullt. Livskvalitén höjs i takt med livslusten när vi tillåter oss att vara i den skapande impulsen. Skapandet genererar inre rörelse som är näst intill liktydig med förändring. Denna kan ske såväl medvetet som omedvetet.
2) Obegränsade variationsmöjligheter - man kan variera material, teman och uttryckssätt, anpassa det till personens smak, ålder och erfarenhet men också välja att vara publik, regissör eller aktör om dockspelet sker i grupp. Passar inte just dockspelandet finns valmöjligheter att fokusera mer på docktillverkningen eller dialogskrivandet.
3) Materialet finns kvar för återblick. Genom att den inre världen externaliseras är arbetssättet ett ypperligt redskap i långsiktigt terapiarbete. Historien kan följas och omprövas över tid.
4) Jag-stärkande bl a genom att man utifrån sina möjligheter lyckas skapa något unikt. Detta skapar i sig positiva spiraler och fungerar självuppmuntrande. Växt skapas på ett icke-konfrontativt sätt som inger nytt mod och uppmuntrar till ytterligare självutforskande. Lagom grad av utmaning i uppgiften är en förutsättning.
5) Symboliseringsförmågan ökar resulterande i att preverbalt innehåll kan finna sin väg till orden. En bro byggs mellan omedvetet och medvetet. Dialogen utvecklas såväl i förhållande till innervärld som yttervärld eftersom metoden kombinerar icke-verbala och verbala metoder. Nya berättelser skapas och ger sammanhang men också upplevelse av meningsfullhet.
6) Genrepsfunktion inför verkliga livet - uppmuntrar till utprövande av nya deljag. Situationer och roller kan prövas, övas och integreras i skyddad miljö. Upprepningsteman kan här ses som en läroprocess för tillägnande av nya färdigheter.
7) Lockar individen ut ur isolering och in i samskapande. Dockorna verkar sinnesstimulerande, skapar nyfikenhet och kan därtill fungera som en tröst i ensamhet. Eventuellt motstånd eller försvar hos individen kan snabbt avväpnas genom den lekfullhet som omgärdar metoden.
8) Indirekt, icke-hotfull uttrycksform genom sin projektiva funktion. Individen kan förlägga icke-önskvärda egenskaper på dockan resulterande i en ansvarsbefrielse utan blockerande rädsla, skuld eller skam. Destruktiva delar inom individen som normalt sett är omöjliga att leva ut ges utlopp och därmed möjlighet att förändras i mer konstruktiv riktning. Med andra ord en slags regression i jagets tjänst som kan fungera hälsobefrämjande, åtminstone så länge det sker inom ramarna för säkerhet och trygghet.
9) Ökad självkontroll. Själva arbetsprocessen kräver viss frustrationstolerans och motivation, något som går att avläsa i dockans konstruktion. Likaså innebär dockspelandet att livlösa objekt manipuleras på olika vis - uppifrån (marionetter), nerifrån (stavdockor), bakifrån (skuggspelsdockor, bunraku, bordsteaterdockor) eller inifrån (handdockan). Tempo, kraft och riktning kan därtill styras i handföringen för att skapa nyanser.
"The puppeteer is symbolically in control of the imaginary characters and their stories as well as the world in which they live. Puppetry provides metaphors for variations of control and opportunities to practice degrees and styles of control..."
(Matthew Bernier, Bernier, M & O´Hare, J 2005, s.128)
10) Läkande genom att splittrade delar sammanfogas till en helhet, både genom docktillverkningen och skapandet av en sammanhängande berättelse. Kroppsuppfattningen likaväl som identitetsupplevelsen påverkas positivt. Helandet sker således på preverbal och verbal nivå parallellt.
"...over time, particularly in the puppet making group, the creative process was being used to repair disturbed body images, to bring together dissociated parts of the self, and to provide the artists with a sense of history, causality, and meaning. Over time I observed a diminishment of feelings of alienation..."
(Lani Gerity, Bernier, M & O´Hare, J 2005. s 139)
Eftersom materialet finns kvar kan det justeras allteftersom processen fortlöper, något som ytterligare förstärker läkningsprocessen.
Allt detta och mer därtill är vinster man kan få av terapeutisk dockteater. Viktigt därutöver att veta är att ett vanligt misstag består i användandet av material som är alltför avancerade. Det finns därför en fördel i att lägga ribban lågt genom användande av enkla material såsom papperspåsar, sockar, flaskor och toalettpappersrullar för att sedan öka utmaningarna allt eftersom.
Lika viktigt är det med ritualerna. Genom att ha en tydlig övergång i början och slutet av sessionen skapas inte bara den ram som ger nödvändig trygghet för självutforskande, utan också den inom vilket magins lagar kan få existera. Detta kan ske genom mer logiska rutiner som förändrad ljussättning eller framplockande av material, men också med ökat inflytande från fantasin såsom användandet av ramsor eller musik. Man träder då mentalt in i ett förvandlingens lekutrymme. Ett utrymme som både förvaltar och förvandlar, just i den takt individen behöver.
Huvudsaklig källa: Bernier, M & O´Hare, J (red) (2005) Puppetry in Education and Therapy – Unlocking Doors to the Mind and Heart.